19 mars

Mest förkrossade med att störta ansiktet först i asfalt var inte blödande kinder, trasiga knogar eller att en liten hundras småleende såg på. Visserligen fruktansvärt var att i fallet ta med afrikansk keramik till sin far, vinröd kvinna i gasellkropp för något ska man ju samla på.
Men störst skada var efterdyningen och tvingas leva med en lur ljudlös. Plötslig monofoni, utan takt, utan ton. Och call minus response blir hjärtskärande, gapande tystnad och känslan att en av de två döljer gruvlig hemlighet eller tycker att de inte har något att prata om längre. Historien kastas om, tonen frostas, man undrar om hon ens lyssnar eller slungar han desperata fraser mot luften. Kanske är han sinnessjuk, kanske är hon hörselskadad.
Så en bedrövelse med det afrikanska och de fördärvade anletsdragen, men inte i närheten av känslan hur kärlekshistorier man trodde sig greppa blir hjälplöst mångbottnade och de glider ifrån varandra.

Marc and the mambas - Black heart