Med uppenbar risk att låta som en klyscha, så har The Daily Show de senaste två, tre veckorna gått från att vara något lite underhållande som man kollar på nån gång då och då, till att vara något alldeles livsviktigt. Med kallsvetten rinnandes sitter man nu dagligen och väntar på att senaste avsnittet skall finnas tillgängligt för nedladdning. Efter fyra långa dagar är det jobbigare än någonsin och jag behöver en fix.
Mitt för närvarande skyhöga nyhetsberoende till trots dröjde det några dagar innan jag nåddes av beskedet om Yma Sumacs bortgång i lördags. Enligt officiella hemsidan avled hon, i sann Norma Desmond-anda, i djupaste West Hollywood, omgiven av blommor, foton av sig själv och sin assistents två chihuahuor. Sumacs personliga makeup artist Damon Devine, en hängiven samlare av Mae West-memorabilia som varje dag sminkade henne i extravagant 50-talsmakeup, berättar att hon blev allt mer besatt av sin egen myt och sin storhetstid under 50-talet i takt med att hennes hälsa försämrades.
Los Angeles Times musikkritiker Don Heckman kallade henne "a living, breathing, Technicolor musical fantasy, a kaleidoscopic illusion of MGM exotica come to life in an era of practicality." Eller som Jon Stewart uttryckte det när han blev tillfrågad om vad han tyckte om överskattade euro trash-ikonen Edit Piaf:
"Hon är ingen Yma Sumac"
Helt album: Yma Sumac - Miracles
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar