Mest på dagarna så mal jag bönorna, spiller jag bönorna, men i mellanrummen så bläddras i någon pärm som sitter fastkilad vid kassan och vågen. Halva beståndet från Skärholmens bibliotek ska dofta irish coffee innan den här resan är över. Idag biografi om Satie, som jag brukade uppskatta på lösa grunder som dieten av vit mat, att hans humoristiska period varade i tre år och var mestadels obegriplig och burlesk och de prydligt dekorerade lappar av högst kryptisk art som i tusental återfanns i hans hem efter döden.
Allt detta! Men idag fick bunten en påfyllnad, genom författarens sakliga sätt att redogöra för hans musikaliska gärningar. Hon menar:
"Som till exempel början på Parade: en koral där tuban gör grimaser, där violiner och flöjt gråter av rädsla, ett lösrivet stycke av en fuga, en skala och det mekaniska marscherandet av en stel tretakt och en hånfull poesi. Eller de oroande Sarabandes: outtröttligt upprepade ackord, idén går runt, figurerna på pianot förråder efterhängsna tankar. Eller Gymnopedies och Gnossiennes: en nostalgisk sång fången i basarnas harmonier, en första, en andra, en tredje rinner undan men renheten består. Eller Sports et Divertissements, anfrätta av allvarsdjup humor: rytmen accelerar, alltjämt mindre noter, på kortare tid. Marseljäsen, en tango, ekot av en jakt".
Och så plötsligt slår det mig hur jag alltid önskat att musik ska låta.
Sian Alice Group - Motionless
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar