Åldern ger mig suddig syn och dimman formar alla slags bilder av drömbilder av bilder och hem. Skyddade i minnet av en vuxenhet jag växt ifrån såg jag min framtid i sammanhang med självklart bihang: vita väggar och trägolv som plats för ro samt att gro, att bygga sig samman som en slags förfining av uppväxt och ursprung. Ju blankare trägolv är desto mer sammetslena uppfattas de av foten. Och som plikt och vetskap tillsammans med pappa åka runt i sverige och konstatera "jo vackert bygge det där", och bygga ut litet burspråk (och ett par kvadrat krav) på ung rygg med åren runt knuten. Det vackraste hem jag såg var, http://modernamuseet.se/v4/templates/template5.asp?id=29
Och det var något visst med kopparna! Med essens av vithet och skörhet tänkte jag mig en kombination av vasst swedish grace, och trubbigt stengods allt ihopslaget med rörande och välgörande emma från gustavsberg som jag och pappa hittat på soptippen. Men visst gör det ont när koppar brister, och fem år senare rasade innertaket ned i den enda lägenhet jag bott längre än fyra månader och gjorde heltäckningsmattan om möjligt, ännu mindre blank än förut.
"Jag är borta - och jag saknar mig litet, men bara helt litet. Någon gång skall vår komma, men svaghet växer till sig och vill intet mera." Men äsch!
Wanda Robinson - A possibility back home
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar