Bourdieu är så här:
"...listan på de valda verken, motiveringarna till musikvalet, tonen av intimt och inspirerat förtroende - alla är de strategier för att visa upp sig själv...allt syftar till att ge den mest smickrande bild av sig själv, den bild som mest överensstämmer med definitionen av den "kultiverade människan...”,
och jag är rodnad, tänker att tänker han på haranger om tåg, eller skrytsam stapel kaffebordslektyr? Menar han hur jag skränat om mig själv på en vind, mig själv över luntor akademiskt, jag jag jag med stora trumman om förunderlig klocka att bli palindrom stup i kvarten?
Och Bourdieu vansinnigt tröttsam, hjälplöst död, men jag är till lags. Så Ctrl+v, Ctrl+c, en annans utrop som alibi. En saxning bevisad sanning som aldrig passerat strategisk hjärnbark.
Lexikon över vedertagna åsikter, H:
Hem. Mitt h. är min borg. Kan dock när som helst stormas av rättvisan, polisen.
Hemskt. Ett förstärkningsord som alltid kan användas. Ex. Hemskt vackert, hemskt hemskt.
Hermafrodit. Väcker osund nyfikenhet. Försök få se en h.
Homeres. Har aldrig levt. Vann rykte genom sitt skratt, det homeriska skrattet.
Hypotes. En h. är ofta farlig, alltid djärv.
Så Bourdieu något lugnare, men sen är han: “Fält, fält, fält”, jag är: “Lawrence äter bara frukt och godis”; åter den rynkan av förbistring i hans panna och vårt språk, åter den kampen om definitioner och vokaler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar