En person i min gymnasieklass brukade referera till alla som inte hade för avsikt att vidareutbilda sig för framtida sopgubbar. Ambition är en konstig sak. Hos vissa finns den i överflöd. Hos andra finns den knappt alls.
Oavsett hur mycket av denna vara man besitter så tycks den alltid vägas upp av en uppskattning av vilka mål som kan anses vara realistiska samt hur troligt det är att dessa faktiskt uppfylls. Vår tillvaro framstår som resultatet av en ständigt pågående förhandling mellan en cerebral arbetsgivare och dess fackliga motpart, ständigt omformulerande, debatterande, aldrig överens. Men vanligtvis efter en sådär tjugo - trettio år av utmattande förhandlingar stapplar dom ut i natten för att möta den väntande pressen. Båda parter deklarerar sig som vinnare och förkunnar att dom minsann är fullkomligt nöjda med den överenskommelse som nåtts. Skämtsamt men med allvar i trött blick säger dom sedan att dom ser fram emot att komma hem till familjen och få sova en blund.
Naturligtvis är ingen av dom egentligen helt nöjd. Återstående 30-40 år ägnas inte sällan åt tankar om att allt kanske borde sett helt annorlunda ut. Men hey, två missnöjda parter, det är ju det man kallar en kompromiss. Dessutom kan man ju faktiskt ägna sig åt viktigare saker.
Innan detta sker kan man bara hoppas att inte någon av representanterna bryter ihop och gråtande lämnar förhandlingsrummet. Det hade ju varit synd.
Idag hade jag egentligen tänkt skriva om Raymond Scott, mannen som på 50 och 60-talet tämjde elektronik på ett sätt som varken Silver Apples eller Delia Derbyshire (Nåja...) kom i närheten av, men det blev inte så. Jag återkommer till honom nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar