Jag satt på bussen förut idag och tänkte på hur mitt fördomsfyllda människoförakt nog är ganska kärleksfullt trotsallt.
Först såg jag alla de där som jag tycker så illa om. Stirrade som vanligt argt mot dessa med senaste Sofi Fahrman eller Café-modet utklädda kondomreklampelare. Blickar kunde inte döda idag heller. Jag övar varje dag.
Sen kom hon, den lite självsäkrare tonåringen på busssen. Hon gick lite nervöst fram på buss-catwalken. Letade försiktigt efter en ensam och tyst plats. Men man såg att hon inte brydde sig. Hon hade större drömmar än att sitta på grön express, dricka alkisöl av billigaste kvalisort och vakna bredvid killen med snyggast epa-traktor. Men hon verkade inte heller vara en sån där jobbig plugghäst som räcker upp handen insiktslöst men trots det får fantastiska betyg. Hon verkade bara bra helt enkelt.
Jag kände att den välvilja jag kände gentemot denna person vägde upp all avsky mot de där andra.
Apropå avsky måste jag säga att det var det jag saknade mest i filmatiseringen av parfymen.
Jag trivs i mitt människohat. För det gör att jag tycker om de jag älskar så mycket mer.
Yoko Ono - Walking on thin ice
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar