9 februari

De 100 största barockögonblicken på YouTube, #1

I tider som dessa, då medievana autister invaderar allsköns spekulativa tv-program, bör vi minnas att Glenn Gould var först och störst (även om han väl inte kan sägas ha varit en Savant). I en rad tv-framträdanden, av honom själv skrivna och minutiöst förberedda, sjunger han bland annat Mahler för elefanterna på Toronto Zoo, talar om sin luggslitna pianostol - den enda han någonsin spelade på - med personalen på Steinway & Sons i New York; och som här, diskuterar Bachs Die Kunst der Fuge med Bruno Monsaingeon. Förmodligen är det det roligaste och mest insiktsfulla som sagts om Bachs monumentala ofullbordade sista verk:

"Oh well, hugely unpopular, and fugal adventures of this size, of this capacity, where simply unheard of in the 18th century scheme of things - fugues where out and minuets where in, I think."

"You know, It allows him to write tonaly, but without any of the technicolour trappings of tonality. For me these pieces contain an endless range of grey tints - I mean that as a compliment, because I love grey. Schweizer for example had some marvelous things to say; he said it was a still and serious world, deserted and rigid, without colour and without light, without emotion and so on. He was talking about the first fugue, I think specifically, but that pretty well sums up my feelings about the last one too."

Och trots den regisserade ytan, liksom Borges, skulle nog Gould svarat: (unhesitatingly): "Yes", på frågan: "Have you ever been in love?".

Weekend - Carnival headache