Ann Steel tog mig med storm, en rubinröd overall, någon gul huvudbonad och futuristiska jubel. "My love stories have the flavour of a swiss made digital watch". Som en storm tagen av det otyglade, hela färgskalan, en röst nära taket som skvallrade Laurie Anderson.
Små skor i mocka som inte ens nuddade golvet.
Så blir man äldre, sakernas tillstånd brutalt blottlagda; Ann Steel är inte Ann Steel, hon är Roberto Cacciapaglia. Och så blir Roberto Cacciapaglia äldre, nyanserna sansar sig, tangerar gråskalan, idel dämpade undertoner med religiösa övertoner och titlar blir "Psalm 4 - Preghiera della Sera" snarare än "Sparkling world" eller "Sweet Life".
Men någonstans skymtar också pantomimbaletter och sällsynt storhetsvansinniga forskningsprojekt att kartlägga ljudets kraft.
Jag skriver Roberto för att fråga om betydelsen av några ord, en innebörd där min italienska vacklar. Hans svar finns där inom 5, i versaler, i sällskap åtskilliga utropstecken: IT'S FROM THE BIBLE!!
Och känslan av sjudande under det återhållna, måhända i sakral skrud men ändå en glimt av något, av det som brukade vara "talking nonsense around Dublin with Joyce, we realized syntax was a wonderful toy", av de röda benvärmare med reflexer som Ann Steel burit om hon faktiskt levt.
Roberto Cacciapaglia- Portrait
Roberto Cacciapaglia- Temple
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar